Tankar kring förlossningen...
Vi har firat Lucia hemma hos mamma och hennes Jonas idag. Vi blev bjudna på middag och fika.
Supermysigt.
Miliam ligger och sover och Jimmy sitter och slötittar på tv.
Vi är alla ganska trötta nu.
Men jag sitter och läser lite bloggar.
Läser ju en del mammabloggar och just precis läste jag om ens förlossning...
har vi gått igenom samma sak?
En förlossning måste kännas olika för alla. Smärtan måste vara olika stark.
För alltså...
Många som jag hör säger att förvärkarna är värst, och att det är en lättnad när man får krystvärkarna
och det gör inte alls ont att föda ut barnet. Herregud, vad hände med mig?
Jag trodde mina värkar i öppningsskedet var förvvärkar!
Men jag trodde bokstavligt talat att jag skulle dö av krystvärkarna.
Och att krysta fram Miliam, herregud, det gjorde svinont!
Jag hade verkligen inte förväntat mig den smärtan, för jag är sjukt smärttålig.
Inte en gång oroade jag mig. Var det därför? För att jag inte hade förberett mig..?
Jag var skiträdd under krystningsarbetet. Att jag skulle dö. Att något var fel.
När jag kände att Miliam var påväg ut så tänkte jag " neej, ska det med göra så jävla ont!?"
Tillslut tänkte jag att antingen dör jag i nästa krystvärk eller så tar jag i och så får jag spricka bäst fan jag vill!
"Ta i nu, Amanda", sa dom
Jag tog i..
"Och slappna av nu, slappna av!"
Nej för fan...jag pressa på! Och ut kom världens vackraste Miliam<3
Jag tänker inte ljuga. Jag vill inte förfina min upplevelse.
Den kan vara hemsk,
fastän att jag fick världens finaste son ut av den.
Miliam är det bästa som finns för mig.
Jag skulle göra om den där helvetes förlossningen 1000 ggr om det behövdes.
Men jag var så chockad efteråt, och är lite fortfarande. Hur kunde det göra så ont?
Jag sprack knappt inget. Ett litet stygn. Så det är inte det.
Vad jag tror så handlar det mycket om hur oförberedd jag var.
Allt gick så otroligt snabbt.
Sen hade jag ju ingen smärtlindring heller. Vägrade lustgas, för jag ville inte bli yr.
Så det spelar såklart roll.
Men jag tror att hade jag haft mer tid och mer koll, så hade jag nog inte upplevt det lika jobbigt.
Efter förlossningen så fick jag/dom inte ut moderkakan så jag fick operera ut den,
men det gick superbra och jag blev bedövad från brösten och neråt.
Jag tyckte bara det var skönt, eftersom att jag fortfarande hade ont.
Efter operationen blev jag nedkörd till förlossningen för observation ett tag.
Där andades jag ut och bara kände mig som världens lyckligaste.
Jag lyckades även få i mig 2 liter äppeljuice på ca 15 min, vilket jag sen fick upp...haha
Sen kom Jimmy ner tll mig, efter att ha varit med Miliam uppe på Neonatal (där han låg)
Vi tittade på varandra och skrattade. Vi båda var helt uppe i det blå.
Allt kändes så overkligt.
På 2 veckor hade vi precis hunnit flyttat hem, fått upp det nya i lägenheten,
lyssnat på lillens hjärta på MVC, åkt in pga vattenavgång och sen vips! så hade vi vår son här...
Det var såklart underbart. Men den första tiden var ganska tuff.
Jag tittade på lilla, lilla mini-Miliam och kände mig som världens sämsta mamma.
"Det är mitt fel att han är så liten och kom ut för tidigt"
Men ju längre tiden gick så såg jag hur bra allt gick och hur fint han utvecklades.
Och mitt dåliga samvete avtog.
2 dagar efter att Miliam föddes dog min morfar. Det var såklart jättetufft.
Det blev många grubblande timmar och många djupa tankar dom första dygnen.
Men jag kände mig som världens lyckligaste. Jag hade sån enorm tur.
Det kunde ha slutat så illa, men så tittar jag på honom och blir helt tårögd...
Vi fixade det <3
Vi var helt oförberedda, Du var inte fullt gången, men vi fixade det <3
Du har kämpat på så fint och du är så otroligt duktig. Jag är världens stoltaste mamma.
Du är det vackraste jag har, Miliam. Du är så otroligt stark.
Igår blev vi utskrivna och det var så skönt. Det var en bekräftelse på att nu är den tiden förbi.
Nu får vi sjävla ta hand om vårt barn och vara den där familjen som vi föreställt oss i 9 månader.
Nu är det vi tre föralltid<3
Supermysigt.
Miliam ligger och sover och Jimmy sitter och slötittar på tv.
Vi är alla ganska trötta nu.
Men jag sitter och läser lite bloggar.
Läser ju en del mammabloggar och just precis läste jag om ens förlossning...
har vi gått igenom samma sak?
En förlossning måste kännas olika för alla. Smärtan måste vara olika stark.
För alltså...
- Onsdagen den 2/11 var jag på stan med Malin.
Jag hade super jätteont av foglossning. - Torsdagen den 3/11 ringer jag till MVC pga förvärkar bla.
Dom säger åt mig att vara hemma och vila.
Så Hanna, Toya, Sofia och Emile kommer hit och vi umgås.
På kvällen åker jag och Jimmy och hyr film. Sen lägger vi oss. - Klockan 05.00 vaknar jag av att det är en stor blöt pöl under mig.
Jag säger rakt ut "Jimmy mitt vatten har gått, jag lovar!"
Nej, det är nog nått annat, säger han...haha! Vad liksom!?
Jag ringer förlossningen. Vi ska avvakta, men jag får värkar och ringer igen.
Dom ber oss komma in. Vi åker in, jag blir undersökt.
Dom säger att dom inte vet om vattnet gått eller om det liksom bara "läcker"
Klockan 09.00 FORSAR vattnet, när jag reser mig för att gå på toa.
Vi tar prover och ett ultraljus görs. Allt ser fint ut.
Jag blir inlagd och måste stanna sängliggandes i och med vattenavgången. - Lördagen den 5/11 körs jag ner till förlossningen då jag har haft kraftiga värkar
ca var tionde minut. Jimmy kommer dit. Jag får en kortisonspruta för utveckligen
av lillens lungar. Sen får jag dropp som stoppar upp. Nästa morgon åker jag upp
till mitt rum på special BB igen. - Tisdagen den 8/11 gör dom ett tillväxtultraljud. Allt ser bra ut, men han är lite liten.
- Varje natt på special BB får jag smärtstillande för att kunna sova.
Vissa nätter även sprutor. Men det är för att kunna sova, för på dagarna klarar
jag av smärtan, tycker jag. Det var mest sköterskorna som ville att jag skulle
ha smärtlindring så jag fick sova ifall en förlossning skulle ske nästa dag.
Men Onsdagen känns det värre...och på natten gör det riktigt ont,
men inte värre än att jag kan andas mig igenom värkarna...
så jag säger inte till sköterskorna. - Torsdagen den 10/11 är jag helt slut på morgonen. Jimmy ringer,
men jag kan inte prata för jag får värkar. Men jag tror fortfarande att det
ska vara värre när förlossningen väl är "igång".
Mamma och Jonas kommer på besök. Värkarna kommer tätare...
mamma ber mig kalla på sköterskorna, men jag säger att det "är ingen fara" - Sen får jag nog, ber om smärtlindring.
- 19.00 - Jag blir undersökt. 5-6 cm öppen (!!!)
- 19.15- Flyttas ner till förlossningen
- Ringer Jimmy, han är där på 10 min.
- Går på toa.
- Får en värk...
- Flyttas över till förlossnningssängen
- 19.45- Krystvärkanra sätter igång
- 20.08- Ligger Miliam på mitt bröst
Många som jag hör säger att förvärkarna är värst, och att det är en lättnad när man får krystvärkarna
och det gör inte alls ont att föda ut barnet. Herregud, vad hände med mig?
Jag trodde mina värkar i öppningsskedet var förvvärkar!
Men jag trodde bokstavligt talat att jag skulle dö av krystvärkarna.
Och att krysta fram Miliam, herregud, det gjorde svinont!
Jag hade verkligen inte förväntat mig den smärtan, för jag är sjukt smärttålig.
Inte en gång oroade jag mig. Var det därför? För att jag inte hade förberett mig..?
Jag var skiträdd under krystningsarbetet. Att jag skulle dö. Att något var fel.
När jag kände att Miliam var påväg ut så tänkte jag " neej, ska det med göra så jävla ont!?"
Tillslut tänkte jag att antingen dör jag i nästa krystvärk eller så tar jag i och så får jag spricka bäst fan jag vill!
"Ta i nu, Amanda", sa dom
Jag tog i..
"Och slappna av nu, slappna av!"
Nej för fan...jag pressa på! Och ut kom världens vackraste Miliam<3
Jag tänker inte ljuga. Jag vill inte förfina min upplevelse.
Den kan vara hemsk,
fastän att jag fick världens finaste son ut av den.
Miliam är det bästa som finns för mig.
Jag skulle göra om den där helvetes förlossningen 1000 ggr om det behövdes.
Men jag var så chockad efteråt, och är lite fortfarande. Hur kunde det göra så ont?
Jag sprack knappt inget. Ett litet stygn. Så det är inte det.
Vad jag tror så handlar det mycket om hur oförberedd jag var.
Allt gick så otroligt snabbt.
Sen hade jag ju ingen smärtlindring heller. Vägrade lustgas, för jag ville inte bli yr.
Så det spelar såklart roll.
Men jag tror att hade jag haft mer tid och mer koll, så hade jag nog inte upplevt det lika jobbigt.
Efter förlossningen så fick jag/dom inte ut moderkakan så jag fick operera ut den,
men det gick superbra och jag blev bedövad från brösten och neråt.
Jag tyckte bara det var skönt, eftersom att jag fortfarande hade ont.
Efter operationen blev jag nedkörd till förlossningen för observation ett tag.
Där andades jag ut och bara kände mig som världens lyckligaste.
Jag lyckades även få i mig 2 liter äppeljuice på ca 15 min, vilket jag sen fick upp...haha
Sen kom Jimmy ner tll mig, efter att ha varit med Miliam uppe på Neonatal (där han låg)
Vi tittade på varandra och skrattade. Vi båda var helt uppe i det blå.
Allt kändes så overkligt.
På 2 veckor hade vi precis hunnit flyttat hem, fått upp det nya i lägenheten,
lyssnat på lillens hjärta på MVC, åkt in pga vattenavgång och sen vips! så hade vi vår son här...
Det var såklart underbart. Men den första tiden var ganska tuff.
Jag tittade på lilla, lilla mini-Miliam och kände mig som världens sämsta mamma.
"Det är mitt fel att han är så liten och kom ut för tidigt"
Men ju längre tiden gick så såg jag hur bra allt gick och hur fint han utvecklades.
Och mitt dåliga samvete avtog.
2 dagar efter att Miliam föddes dog min morfar. Det var såklart jättetufft.
Det blev många grubblande timmar och många djupa tankar dom första dygnen.
Men jag kände mig som världens lyckligaste. Jag hade sån enorm tur.
Det kunde ha slutat så illa, men så tittar jag på honom och blir helt tårögd...
Vi fixade det <3
Vi var helt oförberedda, Du var inte fullt gången, men vi fixade det <3
Du har kämpat på så fint och du är så otroligt duktig. Jag är världens stoltaste mamma.
Du är det vackraste jag har, Miliam. Du är så otroligt stark.
Igår blev vi utskrivna och det var så skönt. Det var en bekräftelse på att nu är den tiden förbi.
Nu får vi sjävla ta hand om vårt barn och vara den där familjen som vi föreställt oss i 9 månader.
Nu är det vi tre föralltid<3
