Jag och Jimmy satt och pratade lite.
Vi pratade om den senaste tiden.
Och kom fram till att vi är sjukt stolta över oss själva.
När vi fick reda på att vi skulle få barn, så bestämde vi oss för att satsa allt.
Helst utan att gå av på mitten under tiden.

Jag jobbade på McDonalds och Jimmy gick sista tiden i skolan.
Min morfar blev sämre i sin cancer och jag sa upp mig från jobbet.
Vi kämpade hit och dit för att få allt att gå runt så bra som möjligt.
Tillslut hade vi båda jobb till sommaren.
Jag jobbade varje vardag, var ledig varje helg.
Jimmy jobbade i stort sätt varje dag.
Upplägget var krävande men ändå ganska bra.
För jag var i det stadiet i graviditeten där jag var ganska så trött.
Så på helgerna sov jag.
Vi körde på som två maskiner.
Upp, iväg, hem, äta, sova, upp, iväg, hem...osv..
Sen när sommaren var påväg mot sitt slut fick vi tänka om.
Båda hade sommarjobb, utan chans till förlängning.
Ska vi orka hela jobbsökande-prcessen igen?
Att först söka 20 för att kanske få svar av en...
sen hoppas att man får komma på intervju...
och då kanske få ett jobb.
Som då med största sannolikhet skulle vara ett timjobb.
Ja, vi började...
Sökte ett par stycken. Men sen sa jag ifrån.
Jag började känna att;
"okej, jag är gravid. Jag vill hinna njuta, känna och vara glad ett tag"
Så vi pratade fram och tillbaka.
Vi har allt i linköping. Vi har hundarna.
Men vi har familj på andra ställen i landet.
Det tog lång tid innan vi kom fram till att det bästa kanske vore att flytta ett tag.
För mig kändes det som ett ganska tung beslut.
Faan, skulle vi inte klara det här på hemmaplan?
Men när vi sen började väga för och nackdelar så verkade det inte så dumt iaf.
Så jag ringde mamma.
Och såklart fick vi komma upp.
Då brast det för mig. Jag grät ett tag.
Av lättnad.
Och efter det förstog jag att det här är det bästa för oss.
Annars kommer jag bryta ihop
och jag och Jimmy kommer inte stå ut med varandra längre.
Då blev beslutet betydligt lättare.

Så vi började om.
Kollade ifall det ens fanns möjlighet att genomföra.
Hyra ut lägenhet osv.
Det gick snabbt.
Nästan 15 stycken hörde av sig.
Sen skrev vi kontrakt och påbörjade packa ner hemmet.

Innan vi skulle upp ville vi hälsa på familjen här nere.
Viktigast var mormor och morfar.
Med tanke på morfars tillståd
och med tanke på att vi inte visste eller vet
hurvida lillen i magen vill komma ut kring jul eller inte...
Så vi åkte ner en vecka. Hjälpte dom med huset och bara myste.

Sen har det blivit en del rundor.
Fram och tillbaka.
Men det kom som en chock när vi sumerade det idag.
Hur mycket vi har farit och under vilka omständigheter.
Vi har inte, under hela tiden, tyckt att farandet har varit jobbigt.
Eller krångligt eller påfrestande.
Och då är jag gravid, vi har två hundar och såvidare...
Inte saker som underlättar.
En graviditet i sig brukar räcka för ett förhållande...
Och sen den första, med oro och allt som är nytt.
Men det har verkligen inte stört mig.
Jag har hunnit njuta till max.
Hunnit känna hit och dit,
och kanske framförallt vänja mig vid tanken att vi ska bli föräldrar.

Det är en del kvar.
Men det är småskit.
Egentligen inte.
Men känslomässigt är det småskit. För mig. För Jimmy. För oss.
För vi klarar allt. Verkligen.
Det handlar ju om hur man tar sig igenom saker och ting.
Och det har absolut inte varit problemfritt.
Jag har varit trött, tjurig och grinig emellanåt.
Vi har bråkat och gråtit.
Men, vi är nöjda med allt vi gjort.
Och framförallt känner vi att har gjort allt.
ALLT. Verkligen allt vi kan.
Och det fortsätter vi att göra.
Och drivkraften är att det ska vara lugn och ro när lillen kommer.
Det ska vara den bästa tiden i vårt liv.
Ingen stress eller press.
Vi vill ta det nu, i den mån det går.
Press och stress kommer komma i andra former i alla fall.
Men jag vill inte stressa över pengar eller liknande
när vi är nyblivna föräldrar.

Jag vill kunna känna ett lugn och en trygghet, som jag inte gjort på det senaste året.
Det har varit en period i livet där allt har hänt på en gång.
När jag blev gravid började det vända.
Jag blev så glad.
Det kändes som något nytt och kul skulle komma in i mitt liv och röra om i grytan!
Det kändes som att livet skulle bli helt annorlunda, vilket behövdes.
Jag var helt inställd på det nya livet.
Och längtade som bara den.
Men, jag trodde jag hade mer koll ...
för när jag fick veta att jag hade en son i magen så fick jag panik.
Kanske den panik eller chock som dom flesta får när dom får reda på att dom väntar barn.
Men inte jag.

Jag satt i väntrummet intill det andra ultraljudet och sa till Jimmy
" Är det en kille, Jimmy, så måste du ge mig tid. För jag vet inte hur man gör."

Inne hos barnmorskan.
- Om du kan se vad det är får du gärna säga...
- Jag säger om jag är 99% säker.
- mm...
- Allt ser jättefint ut. Här är hjärtat och...mm..det är en pojk..
- va..
- aaah, vi ska få en son, Amanda!
- ser du att det är en kille?
- ja, här kan du se!

Jag började gråta.
Av glädje. Och panik.
Gud nej, fan...jag kan inte. Jag vet inte. Hur ska jag göra???
Ska jag klara det här? Hur är man mamma till en son?
Jag blev helt chockad.
Men jag blev glad.
Såhär i efterhand vet jag bara att jag var så rädd.

Jag ringde till alla och sa att det var en kille.
Sen så gick jag och Jimmy på stan och skulle handla några första kläder till vår son.
För att jag skulle fatta bättre.
Men vi blev osams.
Inte över det.
Inte över nått.
Jag behövde bara få ur mig allt tror jag.
Jag blev sur för att jag tyckte att Jimmy tittade på en tjej.
aa, helt förvirrat.
Så jag tog bussen till jobbet. Jag skulle jobba.

Sen efter ett tag gick jag in på toaletten och smsade till Jimmy.
"Jag älskar dig. Och jag älskar vår son. Jag är bara så jävla rädd"
Han förstod ju.
Han skrev
"Jag förstår dig. Ingen förväntar sig att du ska känna något annat.
Jag vet att du älskar honom. Vi klarar allt"

Nästa morgon när jag vaknade så var allt helt annorlunda.
Jag ville berätta för hela världen att vi skulle få en son!
En liten grabb. En mini Jimmy.
En mammas pojke.
Det kändes som en enorm gudagåva.
Och har gjort sen den dagen.

Det är magiskt vilket kraft han har gett oss.
Tack vare honom så är vi där vi är idag.
Oavsett om inte allt är klart i nuläget, så är vi så nära.
Så nära det som var så långt borta för inte alls länge sen.

Snart, snart är vi så redo.
Mer redo än någonsin.
På en bebis, på att bli en familj, på dig gubben.

Jag skriver den här bloggen för jag vill kunna titta tillbaka.
Och jag vill att du ska kunna titta tillbaka.
Läsa, se och förstå hur mycket vi kämpade för dig.
Och detta är bara början.
Jag kommer kämpa hela livet.
Och aldrig ge upp.

Jag är världens lyckligaste människa.
Och jag ska bli din bästa mamma.


Den första bilden. Första gången vi fick se dig! <3