Ellerhur?
Jag vet att i början när jag och jimmy träffades så gick man städigt och oroade sig över en massa små saker samtidigt som man levde i sin egna lilla lyckliga bubbla hela tiden.
Sa jag fel? Tyckte han att jag var fin? borde jag sagt nått? borde jag gjort så? ja ni vet...

Såklart går jag inte och oroar mig över samma saker såhär 4 år senare, men nu är man orolig för annat!
Innan Miliam blev till så oroade jag mig för vår framtid. Hur ska vi lyckas pyssla ihop alla 1000 bitar som så många människor som varit tillsammans länge tyvärr misslyckas med?

Även om vårt förhållande aldrig varit så på bristningsgränsen, så har jag ändå undrat om vi faktiskt kommer kunna hålla...bara för att det borde man ju undra och framförallt undrar andra!

Vi var 16 när vi träffades. Det är tidigt i livet. Vi är absolut inte samma personer idag som då. Men vet ni vad? vi växte åt samma håll. Vi hade turen att växa tillsammans, istället för att växa isär.

Sanningen är att jag är precis lika kär idag som för 4 år sen. Men kärleken till Jimmy är idag av en annan sort. Han har ju blivit en del av mitt liv. En del av mig. Vi har ju lärt varandra. Växt tillsammans.

Även om vi inte skulle hålla hela livet, så kommer jag alltid att älska honom. Han har gjort mig till den jag är idag. Han har varit med under dom absolut jobbigaste och bästa åren i mitt liv, den kärleken kommer han alltid förtjäna. Och nu med ett gemensamt barn kommer han också att ge mig den finaste gåvan i hela livet. En son.

Såklart är det inte så. Man lär sig otroligt mycket av olika relationer. Men jag bara fungerar så.

Första gången jag sa till Jimmy att jag älskade honom så var min känsla att han och jag någon gång i framtiden skulle bilda famlij. Och det var ömsesidigt.

Jimmy och jag är väldigt olika. Men vi är otroligt lika på dom där små sakerna som spelar oerhört stor roll. Vi har samma syn på kärlek och trygghet. Jag tror det är så vi kommit såhär långt. Men framförallt så är han utan tvekan min absolut bästa vän.

När jag pratar om mitt förhållande så tycker jag inte att det ska vara en mall för andra. För alla är fuktansvärt olika. Jag tycker absolut inte att man har någon skyldighet att berätta allt för sin partner. Men jag gör det. För jag mår bäst av det i mig själv. Detta har ju gjort att vi kommit varann sådär riktigt in på skinnet. Bra och dåligt. Ibland eltar vi och disskuterar vi saker tills vi båda blir helt trötta. Men på något vis har det ju varit värt det.

Nu med bebben i magen så har jag börjat en annan fas av oro. Jag är så rädd att något ska störa vår lycka. Att något ska gå så fel. Att det ska hända Jimmy något. Att något händer som får den här sanslösa lycka att försvinna.
Sen såklart så oroar jag mig över Miliam. Är han frisk? mår han bra? får han all näring jag kan ge? Man börjar helt plötsligt känna det enrorma ansvaret.
Med denna ständiga oro kan man ju inte annat än konstatera att det är en kärlek över allt annat som ligger och väntar i magen<3