Är så trött på den där jävla tvn, så den fick stängas av!
Usch.
Är trött på datorn med, men är ÄNNU tröttare på att inte ha nått att göra,
så därav att datorn får stå på. I alla fall.
Fan att man inte har några kompisar som är mammor.
Inga i den här staden i alla fall. Så sjukt trött på att sitta hemma/vara ute och gå.
MÅSTE finnas annat att göra?!
Kan ju lugnt säga att jag INTE kan ha det såhär i ett halv år till.
Plugga? Kurs? Flytta?
Vad ska jag göra??

Roligare blir det väl sen när man kan vara på öppna förskolan.
Det är ingen idé nu, alla är ju så mycket äldre än Miliam. Pallar inte.
Sen är det sjukt tråkigt hur vissa ser ner på oss unga föräldrar.
Töntigt.
Miliam träffade en kompis som hette Håkan förra gången på babycafét.
Jag satt där och jollrade med Miliam och Håkan, men Håkans föräldrar var stela som lik.
Sa ingenting. Jo, 6 månader svarade dom när jag frågade hur gamal Håkan var.
Så jävla larvigt. Som om jag automatiskt är en dålig mamma för att jag är under 25?
haha.

Skulle snarare säga att just det faktum att jag är ung gör att jag kämpar hårdare.
Säger inte att jag kämpar hårdare än någon annan, oavsett ålder, men jag kämpar
klart hårdare än vad jag gjort om jag hade varit 30 och allt var klappat och klart.
Då hade det inte varit så mycket att kämpa för. Vilket säkert är en trygghet för många.
Kanske dom flesta. Därför väntar man med barn. Jag ser vinsten i det. Helt klart.
Men sen är det ju så att jag ville inte vänta. Och kampen som jag visste att jag skulle
få ta, var inget hinder för mig. Det positiva vägde över, helt enkelt.
Min unga ålder och Miliam är min drivkraft i att göra något vettigt av mitt liv!

Jag är helt på det klara med alla fördelar vad det gäller att vänta med barn.
Fast dom vägde aldrig över för mig. Inte för Jimmy heller, såklart.
Sålänge vårt sätt att leva inte påverkar vårt barn negativt, så är det ju upp till oss
ifall vi väljer att gå den kämpigare vägen för att nå vårt mål.
Det absolut viktigaste är ju relationen. Och jag vet att min och Jimmys relation
är otroligt annorlunda från hur en relation i vår ålder bruka vara.
Inget är bättre eller sämre. Men vår relation och hur vi är som människor, var redo för ett barn.

Jag kommer aldrig att rekomendera någon att skaffa barn ung.
Jag kommer aldrig rekomendera någon att skaffa barn utifrån någon ålder.
Jag vet mina dåliga sidor och saker och ting som är emot mig som mamma,
kanske är det pga min ålder, kanske inte och det spelar ingen roll,
för alla människor, oavsett situation i livet, har ju saker att jobba med.
Det finns egentligen ingenting i en ålder som säger hur man är som person.
Men jag antar att människor syftar på relationen och ekonomin när man ratar unga föräldrar.
Och där håller jag med. Klart sånt är superviktigt. Men alla unga föräldrar är inte oseriösa.
Precis som att så fort man fyllt 30 så är man garanterat supermamma ?

Vad det gäller livserfarenhet så är det helt beroende vilket liv man levt.
Finns inget som säger att någon som är 30 har varit med om så mycket mer avgörande
saker i livet än någon som är 20.
Sen utvecklas man med åren och såklart har någon som är 30 faktikst 10 år längre livserfarenhet
än någon som är 20. Men okej, då är det emot mig, det kan jag ta.
Tror inte det kommer göra Miliam till en dålig människa med hemska förutsättningar i livet.

Jag var ganska orolig när jag blev inlagd på sjukhuset att jag skulle mötas av fördomar
och tråkiga kommentarer, men det var helt fantastiskt vilka fina komplinger vi fick!
Både på special-bb, neonatal och av vår BVC-sköterska så har vi fått höra hur duktiga och
starka vi är som har gått igenom allt det här med Miliam och hur vi har handskas med det.
Det gör mig så jävla stolt och glad att höra.
Jag kommer aldrig glömma när vår läkare på neo kom in och sa att vi skulle få skrivas ut
dagen därpå och jag brast i tårar och fick fram " med gud, redan?"
och hon svarade att " om man har så duktiga och engagerade föräldrar så behövs inte vi"
såklart hade vi fått all den hjälp vi behövde och var nödvändig,
men många kanske är mer osäkra och skärrade när man har fött barn så tidigt och så snabbt.
(Vilket jag absolut förstår, jag vet inte hur vi gjorde.
Man var bara så fokuserad. Chocken kom efter)
Och det var helt underbart att få den bekräftelsen när man kände sig som sämsta mamman i världen, som födde sin son så tidigt, som var så minimal och inte kunde äta själv.
Och jag var hela tiden orolig för vad dom tänkte om oss. "det unga paret i rum 15" liksom,
"hur ska dom klara av det här". Men så var det aldrig, bara en oro i mitt huvud.
Hur som helst så glömmer aldrig när hon sa det där :)

Kom lite på sidospår, men ajja.
Blev så insatt! haha.
Tar nog en kaffe på det här.