Det var ett tag sen jag sov ensam. Fy, det känns märkligt.
Är ju såklart inte helt ensam, men Miliam kan liksom inte riktigt svara när jag vill prata.

Jag har hela mitt liv mer eller mindre hatat att gå och lägga mig...
Det känns så sorgligt typ. haha. Liksom hejdå, nu är dagen slut.
Ja, det är ju precis så det är, men vet inte varför jag får en sån där klump i magen för det?
Sen är det väl mörkret. Fast mest är det stillheten.
När jag känner mig såhär brukar jimmy alltid säga
"gumman, titta ut och titta på alla fönster som lyser. Det är många som är vakna"
Och då somnar jag nästan direkt!
När jag var liten gick jag in till mamma och då sa hon alltid att jag fick vara uppe hela natten.
Bara av att höra det så slocknade jag. Haha.

När jag var liten var det superjobbigt att sova borta hos vänner,
vars föräldrar gick och sov samtidigt som oss och så var hela rummet helt släkt. Helt knäpptyst.
Nu har jag inga som helst problem med att det är tyst eller mörkt! Tvärtom!
Jag vill helst sova mörkt och tyst. Även när jag sover ensam.
Men det är just den där tanken på att det är natt och typ alla sover...usch.

Känner ni igen er? :S