Blir inte riktigt som jag lovat och sagt, för alla bilder ligger på Jimmys mobil och han är ju iväg!
Så vi får skjuta upp bilderna och köra på lite allmän uppdatering sålänge :)

Vart ska man börja?
Oh, herregud jag har så svårt för att samanfatta mig! Det är så mycket, samtdigt inte.
Jag slutade att blogga för att det har varit en ganska...asjobbig tid.
Inte varje dag och inte hela tiden, men från och till i det stora hela.
Men nu känns det bättre och vi är på g igen. Äntligen!
Man behöver en liten spark i baken ibland och det är ju upp och nergångarna som gör livet, ellerhur?

Miliam växer och växer och är snart 8 månader. Herregud, men ja så är det faktiskt :)
Allt funkar bra och det ända som ibland krånglar är han sovrutiner.
Han sover, det gör han, men han måste typ leka TILLS han somnar.
Ingen natting eller nervarvning här inte. Inte oftast i alla fall. Men bara han sover tillslut så!

Jimmy och jag har det bra. Men inte bäst. Fast det är klart att det tar på förhållandet tillslut.
I vårt fall så är Miliam det sista som tärt på oss.
Jag tror aldrig att vi upplevt att just " skaffa barn" har varit jobbigt för vårt förhållande.
Det är nog han som många gånger gjort att vi orkat fortsätta faktiskt.
Däremot så är det andra saker som ibland gör det extra svårt för oss.
Som jobb, familj, boende och drömmar.

Jobb har alltid fixat sig i slutändan men det oändliga sökandet. Fyfan.
Och nu pratar jag under ÅR, att alltid sitta och planera och söka,
för anställning är ju nästan bara att glömma om du inte känner någon eller har en utbildning.
Och för att komma in på utbildningar måste du ju såklart ha bra betyg,
och har du inte det måste du plugga upp dom, och har du ett slutbetyg (som vi)
så måste du betala för att plugga upp, samt att du inte är CSNberättigad.
Så det är bara att glömma där vi befinner oss nu i livet. Vilket suger. För vi båda vill plugga.
Men men, nu har Jimmy hittat jobb som han trivs med och jag har ett tag till att fundera.

Familjen har en stor del i både mitt och Jimmys liv.
Och ibland är det svårt att inte ha sina nära så nära.
Vi har gått igenom dödsfall och en massa annat som påverkat oss var för sig och gemensamt.
Och räknar man in vänner i samma kategori så har det varit ännu mer att rota i.
Allt som blir jobbigt för en av oss påverkar ju den andra, så tillslut har det ju en betydelse för "oss".

Boende är jag sååå trött på att tänka. Kort och gott, vi vill bo större.
Men har antagligen för höga krav, så vi blir kvar här tills rätt dyker upp.
Men för oss innebär det att vi städigt andas i varandras öron, känns det som!
Det är för trångt, mer space tack!

Drömmar är ju det vi lever på nu. Utan dom hade nog allt varit ganska dåligt.
Det är ju jätteskönt att Jimmy och jag spelar på samma plan och drömmer och liknande saker.
Men det gör ju också att vi har ganska svårt att acceptera nuet.
Nuet kanske inte är SÅ farligt, men vi vet ju vad vi strävar efter och då är skillanden stor.
Och vägen känns sjukt lång och tung att gå. Men vi ska dit. Det ska vi!

I runda slängar. Med en viss överdrift och underdrift.
Vi har klarat oss länge på att bara älska varandra, så vi klarar oss nog sisådär 60 år till ;)