Det har inte blivit så mycket bloggning...
inte så mycket av något annat heller, tyvärr.
Dom senaste dagarna har varit ganska tunga emellanåt.
Jag har gått och tänkt och tror jag har en teori om varför.

Miliam är snart 7 månader.
Egentligen säger det sig självt, vem orkar hålla uppe med ALLT i 7 månader?
Det har varit städat konstant, ren disk, rent golv, iorningplockat osv.
Jag har haft världens energi till att motionera, hålla igång och gå upp tidigt.
Jag skulle sammanfatta dessa 7 månder som JÄVLIGT EFFEKTIVA.
Upp 6 på morgonen för att börja med disken, sen promenad, sen plocka,
sen leka och busa med lillen, sen promenad, övriga ärende och sen laga mat osv.

Jag och Jimmy har varit helt okej på att inte "glömma varandra".
Jag säger helt okej, men andra skulle nog tycka att det har gått jävligt bra.
Vi har, som alltid, pratat om allt och då funkar ju det mesta tillslut.

MEN NU, nu är all jävla energi borta.
Rutinerna är fucked up, lägenheten ser ut som ett bombnedslag,
jag är tjurig, omotiverad och så äckligt jävla sötsugen.
Jag hatar att det blivit såhär. Jag har varit så STOLT över hur jag har varit nu innan.
Innan vi fick Miliam var jag den som sket i att städa, jag sov til 2 på dagen osv.
Men så fort vi fick hem Miliam ändrades allt.
Och min teori är att andrenalinet är slut. Tömt.
Energin är förbrukad och nu är jag helt trött och seg.

Dels så är det ju garanterat för att månaderna har flugit iväg och nu är allt vardag.
Men sen har det nog med att göra att Miliam är mer människa nu. En person. Med VILJA.
Man kan inte strukturera upp en dag och sen tro att det ska hålla till punkt och pricka.
Miliam har varit världens snällaste och lättaste bebis, men nu är han ingen bebis längre.
Man kan inte lägga honom där det passar för att diska eller plocka.
Två gånger har jag försökt gå ut och gå i vagnen, men måste vända för han TOTALskriker.

Nu märks det att man är en till i familjen och vi kan inte göra samma saker
eller leva likadant som när Miliam fortfarande bara var "vår svans".
Det är såklart helt otroligt att Miliam har kommit dit och det har också massor med fördelar.
Men min energinivå är betydligt lägre och jag känner mig så onöjd över mig själv.
Det är fruktansvärt jobbigt att ha tappat den delen av mig själv som jag var så stolt över.
Jag var så stolt över att jag hade ändrat mig så mycket angående städning och motivation.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta bara är en period.
För hur mycket jag än försöker så ska det komma från hjärtat. Då blir det bäst och håller längst.
Men tills dess fortsätter jag tvinga mig att orka.