Vi hann att gå ut allihopa tillsammans, jag jimmy mille och elliott,
innan Jimmy var tvungen att bege sig till jobbet.

Just nu händer det verkligen allt och inget i vårt liv. Jag ska förklara.
Med inget menar jag att allt känns så lugnt. Lugnt och harmoniskt.
Vi tar dagen som den kommer och har ingen stress för något.
Samtidigt som det känns som att verkligen allt händer just nu.
Vi ligger mitt i jobb och studie-tankar, vad ska vi plugga, vart ska vi bo osv.
Nu kanske det låter som att jag tycker att det är jobbigt, men tvärtom!.
Vi pratar ofta om hur vi vill att framtiden ska se ut, för ingen av oss vill ha det såhär hela livet!

För mig har det aldrig existerat någon annan tanke än att jag kommer plugga vidare,
och under tiden jag har känt Jimmy så har han också velat satsa mycket på plugg och jobb.
SÅ, just nu händer ganska mycket i livet på den fronten. Vi har tagit en del stora beslut,
som kommer vara avgörande för hur framtiden kommer se ut. Vilket jag älskar.

Jag har varit alldeles för omotiverad för att plugga innan,
men jag känner ändå hur suget kommer tillbaka.
Känslan efter att komma ut från ett prov och bara känna YES! Det längtar jag efter.
Jag har alltid gillat DEN delen av skolan. Sen har jag extremt mycket emot hur skolan ser ut idag...
men det är en annan femma.
Jag har i alla fall alltid gillat att plugga och skriva.
Hemma satt jag och skrev uppsatser fast än att vi inte hade det som uppgift i skolan.
Men det blir ju så när man har dåliga lärare och omotiverade klasskamrater,
att man tappar själv glädjen i att befinna sig i skolan.

Jag löste det så att jag plugga hemma och struntade helt enkelt i att vara i skolan.
vilket jag tycker är helt FEL att det ska kunna funka.
Men det gjorde det. Jag hade 43 % närvaro, men är jättenöjd med mina betyg.
Men jag var också ärlig mot alla mina lärare om hur jag tänkta kring allt det där.
Vissa blev irriterade på att jag inte va i skolan men fick samma betyg som dom som faktiskt var där.
Jag förstår det helt och hållet, MEN jag uttnytjade såklart det faktum att det ändå gick.
Jag själv tycker att det är helt fucked-up att man inte får betyg i närvaro samt aktivitet i klassrummet.
Men vad jag förstår så är det svårare att skippa lektioner nu. Bra, fast...massor annat som är fel.
Som det ser ut nu vill inte jag att min son ska växa upp i.
13-19 är en sjukt svår ålder. Tyckte jag. Allt händer då.
Är det då så lämpligt att det är i denna tid man ska vara som mest disciplinerad och ansvarstagade för sina studier och sin framtid?

Jag är helt på det klara att det ska löna sig att vara duktig och att anstränga sig. Helt klart.
Men att det inte ska finnas andra chanser eller tid att tänka om, det är ju inte klokt.
Man kan inte ha ett sånt där hypad samhälle där individen försvinner bakom sina framgångar.
Usch och fy för hur det skulle se ut.

Nej, nu tappade jag tråden helt.
Men något som intresserar mig väldigt mycket.
Och ännu mer nu när jag själv sitter med en del av nästa generation som så småningom ska ut och leva.
Får nog ta mig en rejäl funderare på om jag ska lämna mina sida av politiken som jag har varit på sen jag var 13, och istället hoppa över till den andra.
Det tar emot lika mycket som det lockar.



<3