Speciella november
Började titta på ett program, men intresset avtog och jag kikade på gamla bilder istället.
November är en speciell månad och kommer alltid att vara <3
Det är ju 1 november idag, vilket slog mig ganska så nyss, och det känns riktigt speciellt i år.
November är Miliams månad och jag har, om vi ska kalla det tur,
väldigt många speciella dagar i november att verkligen minnas.
1 november för ett år sedan så satt jag barnvakt åkt Zoe, min brordotter.
Det känns så fruktansvärt nyligen att jag blir lite rädd.
I slutet av augusti 2011 flyttade vi upp till mamma och hennes Jonas i jämtland.
Vi flyttade dit av många olika anledningar, en av dom var jobb.
Ett jobb som aldrig blev av tillslut, men tiden där var värd så mycket mer.
Vi åkte därifrån 15 oktober. Sen var vi hos Jimmys släkt och sen hos min pappa.
23 oktober flyttade vi in hos henke, en vän till oss.
Vi hade hyrt ut vår lägenhet (som vi bor i fortfarande) i andrahand. Så vi fick vänta på att flytta hem.
Vi flyttade hem till vår lägenhet 29 oktober.
Vi hann precis packa upp och komma iordning,
vi hade längtat så fruktansvärt mycket efter vår lägenhet och att få fixa med alla bebisprylar...
även om vi inte hade bråttom...vad vi visste i alla fall.
Vi hann vara hemma i 5 dagar. Den 5 natten gick mitt vatten.
Såhär i efterhand förstår jag inte hur vi klarade av november månad mentalt..
Ca kl 05.00 fredagen den 4 november vaknar jag upp i en stor pöl.
Sen är resten bara massor samtal och nervositet.
In till förlossningen åkte vi i alla fall.
Och ringde mamma som satt i bilen påväg ner från östersund för att träffa sin döende far.
Herregud, stackars mamma.
Men jag måste ändå säga att den där fredagen, den 4 november, förra året
är en av dom bästa dagarna i mitt liv.
Jag blev aldrig så nervös. Jag kände mig bara så lugn och lycklig.
Jag hade haft så svårt att fokusera på graviditeten innan pga jobb och annat som hände runtomkring,
att jag riktigt njöt av att få ligga inne och bli uppvaktad och bara prata om bebisen i magen.
Men fredagen den 4 november var speciell av fler anledningar.
Jag kördes upp till special bb tidigt på fredags förmiddagen och där låg ju Jessica!
Det var första gången vi sågs och sen dess har vi hållt fast vid varandra.
En underbar person med en underbar familj som är helt underbar att umgås med.
Hon förgyllde min tid till något otroligt.
Utan henne var det tomt och läskigt i rummet.
Hon åkte ner för att föda barn och då blev jag själv ett tag.
Då var första gången som jag fick riktig ångest och panik.
Men det dröjde inte länge så var det plötsligt min tur.
Jag skrevs in i vecka 32+2 och Miliam föddes i vecka 33+1.
Dom sa till mig att jag skulle vara inskriven längst tills vecka 36+0,
skulle ingen förlossning skett innan dess skulle det sättas igång.
Dagen efter jag blev inskriven fick jag täta, regelbunda värkar, men det stoppades upp.
Efter det förberede jag mig på att få vara kvar i en månad.
Miliam föddes 10 november.
Efter förlossningen och operationen sov jag och Jimmy i mitt rum på special bb,
medan Miliam låg på neonatal.
Jag var uppe och hälsade på honom efter operationen.
Efter det sågs vi igen dagen därpå.
Jimmy gick in till honom när han vaknade och hittade honom inte i samma rum.
Då visade det sig att dom hade redan flyttat honom till vårt gemensamma rum.
Jimmy kom in och väckte mig och sen flyttade vi in i vårt nya rum tillsammans med Miliam.
Men Jimmy hade hög feber och fick inte vara kvar så många nätter hos oss.
Miliam skulle sondmatas var tredje timma och jag skulle pumpa varannan timma.
Första tiden var helt underbar samtidigt som den var fruktansvärt psykiskt jobbig.
Och den 12 november ringer mamma och berättar att morfar hade dött.
Där satt jag med en minimal bebis kopplad till ett andningsalarm och en slang genom näsan.
Då var det ganska tungt. Men fortfarande underbart.
På något sett hände mycket som var psykiskt jobbigt under november månad 2011,
men det är inte med den känslan jag skriver om det nu.
Hade det gått hade jag spolat tillbaka tiden och gjort allt igen.
För det posivita vägde hela tiden över.
Den 21 november kom vi hem och den 12 december skrev vi ut helt från sjukhuset.
När jag tittar på bilder eller pratar om den tiden fylls hela jag med lycka och lugn.
Från den dagen har inte livet varit sig likt,
Det går inte att jämföra tiden före och efter Miliam.
Det är så häftigt hur man fylls med ett sånt lugn men samtidigt med så mycket oro,
blandat med massa lycka samtidigt som man ibland vill slita av sig håret.
Hela jag är fylld med massa, massa kärlek och man känner sig aldrig ensam eller tom.
Det går inte att sätta fingret på vad det är för känsla, men den är alldeles underbar
och den kan inte köpas eller uppnås på annat sätt än genom att få sitt barn.
Kommentarer
Postat av: Lilla familjen
<3
