Igår klockan 11 på förmiddagen var starten på ett fruktansvärt jobbigt dygn.

Jag kan räkna på en hand hur många glada timmar Miliam har haft.

Han har skrikit sig helt hes, dag som natt och sovit minimalt.

Det är verkligen första gången som han varit såhär panikledsen, eller arg.

Och INGET man gör hjälper!

Gunga, pussa, vagga, sjunga, leka, busa, krama, promenera, mata...inget hjälper

och han fortsätter illskrika.

Han är omöjlig att söva. Han somnar av ren utmattning efter all gråt.

Sen vaknar han nätterna igenom och inatt var vi vakna större delen av natten.

Bara gråter och gråter.

 

Det är fruktansvärt svårt att hantera känslan av att vara maktlös när han skriker.

Mamma och pappa ska kunna lugna honom igenom allt.

Det är den jobbigaste känslan jag känt att inte kunna få honom att lugna ner sig.

Han har varit en väldigt "lätt" bebis, så det är en helt ny situation för oss att hantera.

Inatt jobbade Jimmy dygn och jag visste verkligen inte vad jag skulle göra tillslut.

Min fina fina pojke. usch, usch, usch! Det här är riktigt svårt.

Jag och Jimmy lovade varann när jag blev gravid att inte läsa runt massor på internet,

och vi har hållt det - tills igår.

 

Jag var tvungen att se om det är vanligt med dessa "raseriutbrott" i hans ålder.

Och det var det ju. Kring året så händer massor hos barnen och dom känner en massa olika känslor.

Det man kan göra är bara att lugna ner dom så gott det går, försöka undvika att dom blir rastlösa,

samt att man kan hjälpa dom att lära sig nya saker så det höjer deras sjkälvförtroende.

Nu skriver jag i vuxna termer, men jag menar ju på småbarnsnivå.

Ofta så blir dom bara så frustrerade över att dom inte klarar det dom vill så dom blir arga/ledsna.

 

Det var oerhört skönt att höra att det är normalt och att det inte är för att han har ont,

eller att vi har gjort något riktigt, riktigt fel.

Det är ju det man tänker på först, såklart.

Nu när man vet så är det lättare att hantera rent känslomässigt.

Nu behöver inte jag oroa mig eller undra vad som händer där inne,

nu kan vi bara fokusera på att försöka minimera problemen för honom.

Eller bara finna oss i att det inte går att göra så mycket åt, utan bara köra på.

Hur som helst så kan man andas ut lite och tänka på lite annat.

Tröttheten är det minsta problemet, det är ju oron och känslan av att inte räcka till som är värst.

 

Ja, det är ju roligt när man tänker på det...

En 1åring som kan förvirra någon med 20 år mer livserfarenhet sådär, utan att behöva säga ett ord!

Nu ska jag och Jimmy sätta oss och kika på en film. Imorgon är han ledig, YEEEEEES.