Jag vill börja plugga så fort jag vet om Miliam kommer in på något av dom dagisen vi valt.

Gör han det inte kommer jag gå hemma längre.

Men något kommer han ju säkert in på.

Gör han det vill jag plugga upp min matte samt börja plugga till körkortet.

Tanken är då att Miliam ska gå enstaka dagar på dagis och vara hemma med mig resten.

Vissa veckor mer, andra mindre.

Men ändå med någon slags rutin så att det inte blir för hoppigt för honom.

 

Men!

Sen känner jag att det ibland skulle underlätta om jag drog in lite pengar till oss.

Just nu tar jag inte ut någon föräldrarpenning utan den ligger och väntar.

Det är dagar vi vill spara, nu när vi ändå kan göra det.

Men säg att jag skulle ha ett jobb -

då skulle det inte kännas som att jag snyltar på Jimmys pengar hela tiden!

Det går an att köpa saker till Miliam, han tillhör ju ändå båda :P

Men nu börjar jag faktiskt få dåligt samvete för allt jag själv köper på mig.

Ett jobb skulle underlätta just då.

Det är såklart inte jobbigt på ett djupt plan, men lite irriterande.

Hade jag dragit in pengar hade jag kunnat shoppa OCH ha ett bra samvete!

Lite skönare, lite bättre.

Men nu väljer jag att vara hemma med plutt istället. Smällar man får ta ;)

I långa loppet är det ju toppen och det absolut bästa...

men när det riktigt kliar i fingrarna så kommer tanken på jobb, igen...

 

Jag antar att det är svinbra för mig att hålla mig lite i skinnet,

även fast jag har en alldeles för snäll pojkvän som låter mig köpa mycket.

Men jag vill absolut inte föra över mitt i-landsproblem på Miliam, så jag måste ju sluta snart.

Ibland kan jag inte ens stå ut med mig själv.

Det är faktiskt jobbigt att aldrig bli helt nöjd, eller känna att det räcker!

På riktigt alltså.

Det är en så ocharmig, osexig, äcklig, ful, irriterade jävla egenskap jag har. FY.

Usch, vad jobbig jag är egentligen.

Det här man att skriva av sig är ju toppen.

Nu när jag skriver inser jag att jag genast måste sluta!

Bra. Done. Jag slutar NU. Punkt.