Idag har jag tagit vara på varenda sekund med mina grabbar.

Vi har busat och gosat i mängder och nu när lillen sov somnade även vi.

Jimmy åkte precis till jobbet, men Miliam sover fortfarande.

Vi har haft en mysig familjedag och det känns riktigt skönt, för...

imorgon åker grabbarna till Miliams farmor, farfar, farbror mfl och jag blir hemma själv!

Först på söndag ses vi igen, förstår ni hur lång tid det är?

Jag har varit borta från Miliam och Jimmy (eller dom från mig) en gång innan.

Det var evigheter sen och det var inte så många dagar.

Men nu var det dags för Miliam att få vara själv med pappa,

hälsa på släkten och komma iväg från vår vardag lite.

Jag tycker inte det känns jobbigt, just nu...

Jag vet att det kommer. Men inte nu. Han är ju med sin pappa!

Han är ju lika mycket pappas som mammas :)

Det hade ju varit dumt att göra det om det kändes jobbigt och tungt,

så därför tänker jag på det positiva vi alla får ut utav det!

Det ligger verkligen rätt i tiden för mig att få göra lite på egen hand också.

Jag tror inte att jag uppfattas som en människa som vill vara själv.

Men jag har ett väldigt stort behov av att få vara ensam ibland.

Jag tror det har att göra med att jag är så uppe i allt som händer runt omkring mig.

Jag kan inte koppla bort saker som händer runtomkring på på riktigt,

ifall jag inte är själv och inte behöver tänka eller göra något aktivt.

Jag behöver komma bort från allt för att släppa allt, kan man säga.

 

Det behöver inte vara jobbiga perioder eller negativa saker som händer,

jag behöver komma bort från den underbara vardagen också, ibland.

Kanske mest då egentligen.

Det är först då jag riktigt kan ta mig iväg och lägga allt åt sidan och njuta av att vara själv.

 

Jag är så otroligt glad för att jag har barn med en så otroligt förstående och fin kille.

För utan Jimmy hade ju detta aldrig gått.

Jag hade aldrig velat lämna ifrån mig Miliam under så lång tid till någon annan.

Men nu lämnar jag ju inte ens ifrån mig honom, Jimmy har ju samma rätt till honom som jag.

 

Allt känns väldigt bra och jag ser fram emot den här tiden riktigt mycket.

Jag ska vara uppe längre på kvällarna, gå upp senare på morgonen.

Göra allt i min takt och göra det som faller mig in.

Jag ska spela hög musik, kika på filmer, träffa vänner, gå ut och dansa,

dona med håret, sminka mig i evigheter och åka in till stan när jag känner för det.

Jag vet att det jag skriver svider i många andras ögon, mammor eller inte.

Men vet ni vad?

Majoriteten av ni som läser är mina vänner och jag vet att ni vet hur jag menar,

ni känner ju mig och ni vet hur jag är som person och mamma.

Resten bryr jag mig inte om vad dom tycker.

Hade jag varit osäker i min föräldrar roll hade jag aldrig gjort detta.

Då hade jag aldrig kunnat berätta för andra att jag skulle vilja vara själv,

för då hade jag ju gått runt med ett dåligt samvete och det är då allt ska verka så bra på ytan.

Jag är helt och hållet säker på min och Miliams relation och i mig själv så jag har inga problem med att

säga att det ska bli så jävla skönt att ha några dagar för mig själv!

 

Att jag ens förklarar mig stör mig något fruktansvärt. Men sån är jag.

Nu har jag gjort det och då känns det bra i hjärtat för mig!

Sen hur folk väljer att tolka det, det är inget jag lägger vikt vid.

Bara jag har fått förklara hur jag tänker och vad jag menar :)