Jag och Emelie tog en promenad med grabbarna, det blev milen idag igen.

Miliam sov hela vägen och Milo var på toppen humör.

Och vi som trodde att vi skulle få kämpa med killarna under den senare delen. Men icke.

 

När vi sen kom tillbaka följde vi med Emelie och Milo hem.

Väl däruppe insåg jag att Miliam hade blivit mycket värre än var han var imorse.

Han orkade inte leka, trots att han hade sovit över 2 timmar (!)

och han ville bara ligga(!) i mitt knä, samtidigt som det rann konstant från näsan och ögonen.

Fan också. Inte igen. Jag tycker så jävla synd om honom. Mitt lilla hjärta.

Vi gick hem direkt igen och nu sitter jag här, medan Miliam fortfrande sover i vagnen på balkongen...

Jag hoppas av hela mitt hjärta att han inte behöver bli som sist.

Jag håller alla tummar och tår som går för att det ska bli bätte och att han kan få i sig maten.

 

I bästa fall är det bara en dunderförskyldning han har åkt på,

men efter förra gången är jag så jävla nojjig och rädd att det ska bil värre.

Vi får se hur han är när han vaknar. Snart är det dags för mat, men jag vill inte väcka honom.

 

Mitt lilla, älskade hjärta <3