Det har väl inte undgått någon, vid det här laget, att jag är en extrem känslosam människa.

Men om nu någon missat det så är reaktionen idag ett bevis till er, men främst för mig själv.

 

Emelie kom och hämtade upp mig och så åkte vi tillsammans iväg, nervösa som fan.

Emelie har en son som är 1 månad äldre än Miliam och vi sitter i helt samma sits gällande träning.

Men vi tog oss dit och körde gärnet! Vi pausade inte någon gång, vilket var målet.

Men ingen av oss trodde någonsin att det skulle gå så bra som det faktsikt gick.

Förutom armhävningarna så gick allt galant och det var så jävla kul!

 

Jag hade så sjukt mycket energi att släppa ut. Kroppen bara körde på, kändes det som.

Och när vi var klara så var jag helt slut, totalt dyngblöt och så jävla nöjd.

Det bästa av allt var, inte allt för oväntat, känslan efteråt.

Jag trodde verkligen inte, med handen på hjärtat, att jag skulle klara hela passet.

Men bara det faktum att jag gjorde det och samtidigt hela tiden ansträngde mig till mitt yttersta.

 

Hela grejen fick mig att känna så enorm lycka.

När vi sedan var klara och la oss ner med slutna ögon

och lyssnade på vad som lät som rinnande vatten, så började tårarna rinna.

Lugnet och harmonin tillsammans med allt adrenalin fick mig helt att släppa allt.

 

Jag tänkte inte på någonting annat än mig själv i en hel timme.

Ingen planering, inget måste, inget fixa eller dona.

Känslan av att överraska sig själv så otroligt tillsammans med känslan av att vara helt slutkörd

och det tillsammans med att göra något på egen hand och bara för sig själv, var enorm.

Det kändes som att tårarna som kom var det sista som behövde fram efter en tid med ganska mycket

på alla håll och kanter.

 

Så här sitter jag, helt tom och fylld på samma gång.

Mitt lilla hjärta sover och mitt stora hjärta donar i köket.

Jag är världens lyckligaste <3