Just nu sitter jag inne på förskolans personalrum, medan Miliam leker runt med fröken (ja, pedagogen) Eva. Allt verkar gå hur bra som helst, men även fast jag är helt lycklig över hur bra allt gått hittills så har jag en ständig oro i mig som bävar inför hur det skulle gå om det faktiskt inte skulle gå lika bra en dag.

Men den dagen, den sorgen. Får försöka tänka så! Jag är helt toknöjd med Eva som har hand om hans inskolning så han är i otroligt trygga händer oavsett.

Det är något riktigt speciellt och otroligt med att se sina barn på håll. Skåda dom en bit ifrån. Jag blir så jävla stolt så tårarna skulle kunna spruta rakt ut. Vilken kille, är han vår? Så fin, så stor, så personlig. Sådär som alla känner om sina barn, som är så fantastiskt. Gud var mycket kärlek.
Men jobbigt är det att veta att slutmålet ändå är att jag tillsist ska krama honom hejdå och gå...
Tänk om han gråter och så finns inte jag där för att trösta honom. Det är den värsta tanken. Så jag ska låta bli att tänka den. Så gott det går.

Tusen känslor. Ville hit in och skriva, blir ännu ett minne att bevara. ❤