Jag är uppvuxen med föräldrar, en bror, vänner och bekanta som jobbat/jobbar inom psykiatrin.
Jag har liksom vuxit upp med detta. Jag kan bara se fördelar med det, men det är ju också tack vare mig. En annan hade kanske inte förvaltat erfarenheterna som jag.

Jimmy jobbar också inom samma område. Och jag har själv också gjort det. Det är dock inget jag vill jobba med längre. Jag är fruktansvärt trött och irriterad på hur mycket uppmärksamhet och bekräftelse personer som mått dåligt och gjort dåliga saker får. Läs klart innan ni flippar ur.

Korten på bordet. Jimmy var ung och dum. Hatar uttrycket, att vara ung är ingen ursäkt till att vara dum. Men det sammanfattar hans tonår och ni förstår då vad jag menar. Jag å andra sidan höll mig på rätt sida lagen och har aldrig varit i närheten av droger och kriminalitet. Spontant tror ni att mitt liv varit superfancy. Tänk om jag ansträngde mig mer och kämpade mer för att leva ett bra och nyttigt liv? Tror ni någonsin att man får cred för det? Aldrig är svaret.

Folk drar slutsatsen att det måste vara så synd om Människor som gjort dumma val. Och så är det ju ofta, kanske nästan alltid. Men det är inte automatiskt så att man gör bra val bara för att man lever under vissa andra omständigheter. Valen är ju ens egna, i båda fallen. Och konflikter, intriger, grupptryck, alkohol, svek och annat liknande finns ju på båda hållen.

Jag har kommit till insikt under mina 6 år med Jimmy. Folk berömmer honom och beundrar honom något otroligt för det valet han tog och ändrade sitt liv. Det gör jag med. Helt fantastiskt och enormt starkt gjort.
Men ingen har någonsin ägnat en fråga om mitt förflutna eller intresserat sig av mina val att inte bete mig som en idiot. Tråkigt att det inte är lika spännande att höra om.

Uppmärksamheten borde riktas hit åt också. Man har inte haft det lätt bara för att man inte gjort något dumt. Kanske är man starkare? Men det får man väl inte säga. Eftersom att det är fult att vara svag. Men det är inte mina värderingar. Svag har ingen mening eller betydelse i annat än om man pratar styrka.
Vad är svag rent känslomässigt? Att man gråter? Att man ger med sig? Följer med strömmen? Det gör ingen svag. Alla har sina anledningar och jag vill inte förminska problem eller människor som levt eller lever osunt. Jag hjälper gärna alla. Men brinner lite extra för det som hamnar i skym undan.
Vilket detta gör och det tycker jag är fel.

Vad tjänar det till i ett socialt perspektiv att kämpa och välja dom rätta vägarna som ibland kan vara dom tuffaste när ingen ens lägger vikt vid din prestation? Är det rätt att förminska problemen hos en utåt sett fungerande person än en person som har synliga svårigheter och problem? Värt en tanke. Ingen ska gå obemärkt förbi.