Jag ska iväg imorgon och var tvungen att testa!
Och dom gick på!!!
Finner inga ord över denna, till synes ytliga, lycka jag känner nu!!
Mina killah jeans som jag BODDE i innan alla jävla kilon!
Jag har inte kunnat ha dom på över 2 år och nu sitter dom som en smäck igen!!!!

Lyckan kommer såklart egentligen inte från mina jeans,
det har varit en helvetes jobbig resa och massa jobbiga extra kilon pga många tunga stunder och år.
Killah jeansen har varit påväg att slängas tusen gånger i ren ångest och frustration,
men dom har fått ligga kvar och dom har varit mitt mål.
Så denna dagen är verkligen efterlängtad. Så stor lycka och jeansen fick vara någon slags symbol.
<3<3<3

Det var ett tag sen jag sov ensam. Fy, det känns märkligt.
Är ju såklart inte helt ensam, men Miliam kan liksom inte riktigt svara när jag vill prata.

Jag har hela mitt liv mer eller mindre hatat att gå och lägga mig...
Det känns så sorgligt typ. haha. Liksom hejdå, nu är dagen slut.
Ja, det är ju precis så det är, men vet inte varför jag får en sån där klump i magen för det?
Sen är det väl mörkret. Fast mest är det stillheten.
När jag känner mig såhär brukar jimmy alltid säga
"gumman, titta ut och titta på alla fönster som lyser. Det är många som är vakna"
Och då somnar jag nästan direkt!
När jag var liten gick jag in till mamma och då sa hon alltid att jag fick vara uppe hela natten.
Bara av att höra det så slocknade jag. Haha.

När jag var liten var det superjobbigt att sova borta hos vänner,
vars föräldrar gick och sov samtidigt som oss och så var hela rummet helt släkt. Helt knäpptyst.
Nu har jag inga som helst problem med att det är tyst eller mörkt! Tvärtom!
Jag vill helst sova mörkt och tyst. Även när jag sover ensam.
Men det är just den där tanken på att det är natt och typ alla sover...usch.

Känner ni igen er? :S

Blir inte riktigt som jag lovat och sagt, för alla bilder ligger på Jimmys mobil och han är ju iväg!
Så vi får skjuta upp bilderna och köra på lite allmän uppdatering sålänge :)

Vart ska man börja?
Oh, herregud jag har så svårt för att samanfatta mig! Det är så mycket, samtdigt inte.
Jag slutade att blogga för att det har varit en ganska...asjobbig tid.
Inte varje dag och inte hela tiden, men från och till i det stora hela.
Men nu känns det bättre och vi är på g igen. Äntligen!
Man behöver en liten spark i baken ibland och det är ju upp och nergångarna som gör livet, ellerhur?

Miliam växer och växer och är snart 8 månader. Herregud, men ja så är det faktiskt :)
Allt funkar bra och det ända som ibland krånglar är han sovrutiner.
Han sover, det gör han, men han måste typ leka TILLS han somnar.
Ingen natting eller nervarvning här inte. Inte oftast i alla fall. Men bara han sover tillslut så!

Jimmy och jag har det bra. Men inte bäst. Fast det är klart att det tar på förhållandet tillslut.
I vårt fall så är Miliam det sista som tärt på oss.
Jag tror aldrig att vi upplevt att just " skaffa barn" har varit jobbigt för vårt förhållande.
Det är nog han som många gånger gjort att vi orkat fortsätta faktiskt.
Däremot så är det andra saker som ibland gör det extra svårt för oss.
Som jobb, familj, boende och drömmar.

Jobb har alltid fixat sig i slutändan men det oändliga sökandet. Fyfan.
Och nu pratar jag under ÅR, att alltid sitta och planera och söka,
för anställning är ju nästan bara att glömma om du inte känner någon eller har en utbildning.
Och för att komma in på utbildningar måste du ju såklart ha bra betyg,
och har du inte det måste du plugga upp dom, och har du ett slutbetyg (som vi)
så måste du betala för att plugga upp, samt att du inte är CSNberättigad.
Så det är bara att glömma där vi befinner oss nu i livet. Vilket suger. För vi båda vill plugga.
Men men, nu har Jimmy hittat jobb som han trivs med och jag har ett tag till att fundera.

Familjen har en stor del i både mitt och Jimmys liv.
Och ibland är det svårt att inte ha sina nära så nära.
Vi har gått igenom dödsfall och en massa annat som påverkat oss var för sig och gemensamt.
Och räknar man in vänner i samma kategori så har det varit ännu mer att rota i.
Allt som blir jobbigt för en av oss påverkar ju den andra, så tillslut har det ju en betydelse för "oss".

Boende är jag sååå trött på att tänka. Kort och gott, vi vill bo större.
Men har antagligen för höga krav, så vi blir kvar här tills rätt dyker upp.
Men för oss innebär det att vi städigt andas i varandras öron, känns det som!
Det är för trångt, mer space tack!

Drömmar är ju det vi lever på nu. Utan dom hade nog allt varit ganska dåligt.
Det är ju jätteskönt att Jimmy och jag spelar på samma plan och drömmer och liknande saker.
Men det gör ju också att vi har ganska svårt att acceptera nuet.
Nuet kanske inte är SÅ farligt, men vi vet ju vad vi strävar efter och då är skillanden stor.
Och vägen känns sjukt lång och tung att gå. Men vi ska dit. Det ska vi!

I runda slängar. Med en viss överdrift och underdrift.
Vi har klarat oss länge på att bara älska varandra, så vi klarar oss nog sisådär 60 år till ;)

Det har inte blivit så mycket bloggning...
inte så mycket av något annat heller, tyvärr.
Dom senaste dagarna har varit ganska tunga emellanåt.
Jag har gått och tänkt och tror jag har en teori om varför.

Miliam är snart 7 månader.
Egentligen säger det sig självt, vem orkar hålla uppe med ALLT i 7 månader?
Det har varit städat konstant, ren disk, rent golv, iorningplockat osv.
Jag har haft världens energi till att motionera, hålla igång och gå upp tidigt.
Jag skulle sammanfatta dessa 7 månder som JÄVLIGT EFFEKTIVA.
Upp 6 på morgonen för att börja med disken, sen promenad, sen plocka,
sen leka och busa med lillen, sen promenad, övriga ärende och sen laga mat osv.

Jag och Jimmy har varit helt okej på att inte "glömma varandra".
Jag säger helt okej, men andra skulle nog tycka att det har gått jävligt bra.
Vi har, som alltid, pratat om allt och då funkar ju det mesta tillslut.

MEN NU, nu är all jävla energi borta.
Rutinerna är fucked up, lägenheten ser ut som ett bombnedslag,
jag är tjurig, omotiverad och så äckligt jävla sötsugen.
Jag hatar att det blivit såhär. Jag har varit så STOLT över hur jag har varit nu innan.
Innan vi fick Miliam var jag den som sket i att städa, jag sov til 2 på dagen osv.
Men så fort vi fick hem Miliam ändrades allt.
Och min teori är att andrenalinet är slut. Tömt.
Energin är förbrukad och nu är jag helt trött och seg.

Dels så är det ju garanterat för att månaderna har flugit iväg och nu är allt vardag.
Men sen har det nog med att göra att Miliam är mer människa nu. En person. Med VILJA.
Man kan inte strukturera upp en dag och sen tro att det ska hålla till punkt och pricka.
Miliam har varit världens snällaste och lättaste bebis, men nu är han ingen bebis längre.
Man kan inte lägga honom där det passar för att diska eller plocka.
Två gånger har jag försökt gå ut och gå i vagnen, men måste vända för han TOTALskriker.

Nu märks det att man är en till i familjen och vi kan inte göra samma saker
eller leva likadant som när Miliam fortfarande bara var "vår svans".
Det är såklart helt otroligt att Miliam har kommit dit och det har också massor med fördelar.
Men min energinivå är betydligt lägre och jag känner mig så onöjd över mig själv.
Det är fruktansvärt jobbigt att ha tappat den delen av mig själv som jag var så stolt över.
Jag var så stolt över att jag hade ändrat mig så mycket angående städning och motivation.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta bara är en period.
För hur mycket jag än försöker så ska det komma från hjärtat. Då blir det bäst och håller längst.
Men tills dess fortsätter jag tvinga mig att orka.

Nu har Miliam fått i sig lite banan och en slurk erstättning, så nu sover han gott ute i vagnen.
Jag sitter och läser igenom den långa listan av mina favoritbloggar.
Många av dom är ju mammabloggar (suprise) och många är också gravida.
Kan inte låta bli att längta efter nästa graviditet! Skulle lätt vilja vara gravid nu på direkten,
men ett barn till får vänta i några år. Och då blir det ju svårt :P
Älskar allt med att vara gravid. Men jag hade en extremt lätt graviditet. Så är det ju inte för alla.
Spyr man genom hela sin graviditet osv så kanske man inte uppskattar det lika mycket, såklart.
Men nästa graviditet hoppas jag att allt är lite lugnare, eller allt ska vara lugnare.
Innan dess blir det inga barn!

Hade massa energi när jag kom in hit och skulle skriva....
har gjort storkok till Miliam på palsternacka och potatis, legat och myst med mina två killar,
men båda somna alldeles nyss.
Sen kikade jag in en sväng på facebook. Hade glömt att morfar skulle fylla 70 imorgon.
Helvete. Det känns skit. Så jävla skit.

Morfar, om du visste vad jag saknar dig. Tänker på dig varje dag.
Du var ett sånt ljus i mitt liv. Du betydde så mycket för mig.
Du är hela min barndom tillsammans med mormor.
Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag aldrig får krama om dig igen.

Tack för peppande kommentarer/sms <3

Jag blir ju oftast ännu mer peppad och målmedveten av mina/våra små dalar.
Jag har nu skickad iväg ett av dom konstigaste mailen i hela mitt liv.
Nu är det gjort och det kommer säkert inte leda någonstans alls,
men jag är sjukt nöjd över mig själv och att jag gjorde det :)

Det är bara att ta nya tag :) Jag orkar verkligen inte att gräva ner mig.
Nä fy. Det har jag inte tid med.
Peppa, peppa peppa!
Mätte mina mått igår i alla fall, och det var en liten skjuts uppåt för humöret!
9 cm har jag tappat runt magen, 3 cm minus på lår och armar. Mer ska det bli!

Nu blev det sådär bläääigt igen.
Fan.
Kan inte någon bara komma med ett stort jävla silverfat snart?
Pallar inte samma visa IGEN.

Är så trött på den där jävla tvn, så den fick stängas av!
Usch.
Är trött på datorn med, men är ÄNNU tröttare på att inte ha nått att göra,
så därav att datorn får stå på. I alla fall.
Fan att man inte har några kompisar som är mammor.
Inga i den här staden i alla fall. Så sjukt trött på att sitta hemma/vara ute och gå.
MÅSTE finnas annat att göra?!
Kan ju lugnt säga att jag INTE kan ha det såhär i ett halv år till.
Plugga? Kurs? Flytta?
Vad ska jag göra??

Roligare blir det väl sen när man kan vara på öppna förskolan.
Det är ingen idé nu, alla är ju så mycket äldre än Miliam. Pallar inte.
Sen är det sjukt tråkigt hur vissa ser ner på oss unga föräldrar.
Töntigt.
Miliam träffade en kompis som hette Håkan förra gången på babycafét.
Jag satt där och jollrade med Miliam och Håkan, men Håkans föräldrar var stela som lik.
Sa ingenting. Jo, 6 månader svarade dom när jag frågade hur gamal Håkan var.
Så jävla larvigt. Som om jag automatiskt är en dålig mamma för att jag är under 25?
haha.

Skulle snarare säga att just det faktum att jag är ung gör att jag kämpar hårdare.
Säger inte att jag kämpar hårdare än någon annan, oavsett ålder, men jag kämpar
klart hårdare än vad jag gjort om jag hade varit 30 och allt var klappat och klart.
Då hade det inte varit så mycket att kämpa för. Vilket säkert är en trygghet för många.
Kanske dom flesta. Därför väntar man med barn. Jag ser vinsten i det. Helt klart.
Men sen är det ju så att jag ville inte vänta. Och kampen som jag visste att jag skulle
få ta, var inget hinder för mig. Det positiva vägde över, helt enkelt.
Min unga ålder och Miliam är min drivkraft i att göra något vettigt av mitt liv!

Jag är helt på det klara med alla fördelar vad det gäller att vänta med barn.
Fast dom vägde aldrig över för mig. Inte för Jimmy heller, såklart.
Sålänge vårt sätt att leva inte påverkar vårt barn negativt, så är det ju upp till oss
ifall vi väljer att gå den kämpigare vägen för att nå vårt mål.
Det absolut viktigaste är ju relationen. Och jag vet att min och Jimmys relation
är otroligt annorlunda från hur en relation i vår ålder bruka vara.
Inget är bättre eller sämre. Men vår relation och hur vi är som människor, var redo för ett barn.

Jag kommer aldrig att rekomendera någon att skaffa barn ung.
Jag kommer aldrig rekomendera någon att skaffa barn utifrån någon ålder.
Jag vet mina dåliga sidor och saker och ting som är emot mig som mamma,
kanske är det pga min ålder, kanske inte och det spelar ingen roll,
för alla människor, oavsett situation i livet, har ju saker att jobba med.
Det finns egentligen ingenting i en ålder som säger hur man är som person.
Men jag antar att människor syftar på relationen och ekonomin när man ratar unga föräldrar.
Och där håller jag med. Klart sånt är superviktigt. Men alla unga föräldrar är inte oseriösa.
Precis som att så fort man fyllt 30 så är man garanterat supermamma ?

Vad det gäller livserfarenhet så är det helt beroende vilket liv man levt.
Finns inget som säger att någon som är 30 har varit med om så mycket mer avgörande
saker i livet än någon som är 20.
Sen utvecklas man med åren och såklart har någon som är 30 faktikst 10 år längre livserfarenhet
än någon som är 20. Men okej, då är det emot mig, det kan jag ta.
Tror inte det kommer göra Miliam till en dålig människa med hemska förutsättningar i livet.

Jag var ganska orolig när jag blev inlagd på sjukhuset att jag skulle mötas av fördomar
och tråkiga kommentarer, men det var helt fantastiskt vilka fina komplinger vi fick!
Både på special-bb, neonatal och av vår BVC-sköterska så har vi fått höra hur duktiga och
starka vi är som har gått igenom allt det här med Miliam och hur vi har handskas med det.
Det gör mig så jävla stolt och glad att höra.
Jag kommer aldrig glömma när vår läkare på neo kom in och sa att vi skulle få skrivas ut
dagen därpå och jag brast i tårar och fick fram " med gud, redan?"
och hon svarade att " om man har så duktiga och engagerade föräldrar så behövs inte vi"
såklart hade vi fått all den hjälp vi behövde och var nödvändig,
men många kanske är mer osäkra och skärrade när man har fött barn så tidigt och så snabbt.
(Vilket jag absolut förstår, jag vet inte hur vi gjorde.
Man var bara så fokuserad. Chocken kom efter)
Och det var helt underbart att få den bekräftelsen när man kände sig som sämsta mamman i världen, som födde sin son så tidigt, som var så minimal och inte kunde äta själv.
Och jag var hela tiden orolig för vad dom tänkte om oss. "det unga paret i rum 15" liksom,
"hur ska dom klara av det här". Men så var det aldrig, bara en oro i mitt huvud.
Hur som helst så glömmer aldrig när hon sa det där :)

Kom lite på sidospår, men ajja.
Blev så insatt! haha.
Tar nog en kaffe på det här.

Sitter och tittar på Efter Tio med Malou, på 4an.
Dom ska prata om nära döden upplevelser och hur lika folk beskriver dom...
Dom flesta säger att man hör sina anhöriga ropa på en och så det omtalade "ljuset".
Det är faktiskt så att jag var nära att dö en gång, genom drunkning.

jag var ca 4 år och badade i min mormor och morfars pool.
Min morbror och min bror badade där med mig, men dom lekte en massa
och märkte inte att jag efter ett tag inte var där.
Jag hade tagit av mig mina armpuffar och sjönk då till botten.
Jag kommer ihåg det som om det var för två timmar sen det hände.
Jag vet att jag först fick total panik och försökte sträcka mig mot stegen...
det var precis så att jag inte kunde nå den.
Sen blev det jättekallt och jag var jätterädd, jag visste att jag skulle dö.

Helt plötsligt blev det varmt och jag fylldes med ett enormt lugn.
Jag såg en stor, pampig dörr öppnas och där bakom såg jag ett sken som en stor sol
och jag hörde mamma sjunga och lugna mig. Allt känndes helt lugnt och jag var glad.

2 sekunder senare kom jag upp på land. Jonatan, min bror, räddade mig.
Detta är helt sant och jag berättade det direkt efteråt.
Häftigt det där!
Efter det är ja inte rädd för döden, för även om det var en panikartad situation,
så uppstod ett lugn och en enorm befrielsekänsla.

Man glömmer så fort!
Jag och Jimmy har suttit och tittat igenom gamla filmer på filmkameran,
herregud säger jag bara, så liten Miliam har varit! Inte sant.
När jag tyckte han hade blivit stor så var han ju...mini!!!
Helt otroligt att allt har gått så bra, människokroppen är bra cool!







Nu tittar vi karatefylla, men snart ska jag gå ut!
Härliga dag :)

Finaste älsklingen föreslog att vi skulle ta en tur i bilen så jag fick komma ut lite :)
Det är svårt att ta sig i kragen dagar då man inte har ork eller lust,
så det är tur jag har Jimmy och att vi sällan har dåliga dagar samtidigt.
Vi åkte förbi sjukhuset för att titta upp mot avdelningen där vi låg med Miliam för 5 månader sen.
Det blev lite känsligt. Jag kan liksom inte försklara eller sortera vad jag känner,
jag bara känner en massa. Glädje, lättnad, förväntan, lugn, stolthet, smärta, oro och tomhet,
Det var så mycket i livet just då.
Miliam var tidig, så liten och tunn. Jimmy var sjuk och fick inte vara där.
Morfar dog två dagar efter förlossningen.
Sen allt det där som alla går igenom såklart, när allt är nytt och sådär.

Men jag saknar tiden på sjukhuset INNAN förlossningen, SÅ MYCKET.
Det var en tid full av längtan och förväntan. Jag tyckte aldrig att det var jobbigt.
Jag lärde känna Jessica och Daniel och fick göra en otrolig resa med dom,
som ju faktiskt började där upp på speciel-BB.
Det var så spännande att ligga där och veta att man skulle komma därifrån med en son.
Så häftigt!

Nog om det :)
Nu har jag precis diskat efter maten, som idag blev köttfärs- och broccolipaj!
Nu ska vi kika BigBrother.

Dagen blev bra tillslut,
Tack för det Älskling!

Ont i käken efter dagens kraftanstägning - tugga tuggummi!
Herregud, vilken seg dag detta skulle vara då.
Miliam sover och jag sover fast i vaket tillstånd, ae fy så tråkigt, vädrets fel.
Fan, skulle gärna befinna mig någon annanstans just nu.
Nej ni, har kastat mina förhoppningar om denna dagen och inser väl att den kommer sluta
så som den började. Grå och dan.

Idag är en sån här dag jag gärna spolar fram tiden tills NÄSTA sommar,
för då lär väl allt fallit på plats. kontrollen på allt överhuvudtaget!
Varför kommer jag alltid dit när jag är lite down? Alltid, det slår aldrig fel...
Börjar alltid nojja inför framtiden då. haha. Orka.
Men jag tänker väl att jag aldrig skulle känna mig såhär orkeslös och tråkig,
ifall alla dom sakerna var spikade och klara. Men det är nog bullshit.
Alla har väl såna här dagar. Oavsett yrke, utseende och boende.
Tyvärr hittar väl alla nått att klaga på. Konstigt det där.
Nähe, jaha...om jag skulle ta och byta om till träningskläder och köra lite här hemma.
Diciplin nu, för fan!

Pang, bom!
Så blev jag plötsligt jätteseg...
fasen då, så tråkigt det är att känna så.
Men men, Jimmy sorterar tvätten och jag ska laga mat.
Det snörvlas borta i sängen, tror Miliam har vaknat <3

Tack Isabella för den nya designen! <3

Nej, fy fan vad ytlig bloggen blev!
Säkert av den simpla anledningen att det är lättast att skriva om.
Annars kan jag skriva mer om sömnbrist, bajsblöjjor, bråk och oro och sånt där,
men det är ni nog inte så sunga på att läsa och inte jag att skriva.
Däremot hade jag gärna skrivit mer om saker som vikten av att ta vara på det man har och
det stora ansvaret man har som människa men som många tycks glömt bort,
men jag hade också skrivit om medias makt och påverkan och om alla vi borttappade 90-talister,
om jag hade mer tid.

Jag saknar att göra något viktigt, skriva något smart.
Komma fram till något stort och se hopp för något svårt.

Vi hann att gå ut allihopa tillsammans, jag jimmy mille och elliott,
innan Jimmy var tvungen att bege sig till jobbet.

Just nu händer det verkligen allt och inget i vårt liv. Jag ska förklara.
Med inget menar jag att allt känns så lugnt. Lugnt och harmoniskt.
Vi tar dagen som den kommer och har ingen stress för något.
Samtidigt som det känns som att verkligen allt händer just nu.
Vi ligger mitt i jobb och studie-tankar, vad ska vi plugga, vart ska vi bo osv.
Nu kanske det låter som att jag tycker att det är jobbigt, men tvärtom!.
Vi pratar ofta om hur vi vill att framtiden ska se ut, för ingen av oss vill ha det såhär hela livet!

För mig har det aldrig existerat någon annan tanke än att jag kommer plugga vidare,
och under tiden jag har känt Jimmy så har han också velat satsa mycket på plugg och jobb.
SÅ, just nu händer ganska mycket i livet på den fronten. Vi har tagit en del stora beslut,
som kommer vara avgörande för hur framtiden kommer se ut. Vilket jag älskar.

Jag har varit alldeles för omotiverad för att plugga innan,
men jag känner ändå hur suget kommer tillbaka.
Känslan efter att komma ut från ett prov och bara känna YES! Det längtar jag efter.
Jag har alltid gillat DEN delen av skolan. Sen har jag extremt mycket emot hur skolan ser ut idag...
men det är en annan femma.
Jag har i alla fall alltid gillat att plugga och skriva.
Hemma satt jag och skrev uppsatser fast än att vi inte hade det som uppgift i skolan.
Men det blir ju så när man har dåliga lärare och omotiverade klasskamrater,
att man tappar själv glädjen i att befinna sig i skolan.

Jag löste det så att jag plugga hemma och struntade helt enkelt i att vara i skolan.
vilket jag tycker är helt FEL att det ska kunna funka.
Men det gjorde det. Jag hade 43 % närvaro, men är jättenöjd med mina betyg.
Men jag var också ärlig mot alla mina lärare om hur jag tänkta kring allt det där.
Vissa blev irriterade på att jag inte va i skolan men fick samma betyg som dom som faktiskt var där.
Jag förstår det helt och hållet, MEN jag uttnytjade såklart det faktum att det ändå gick.
Jag själv tycker att det är helt fucked-up att man inte får betyg i närvaro samt aktivitet i klassrummet.
Men vad jag förstår så är det svårare att skippa lektioner nu. Bra, fast...massor annat som är fel.
Som det ser ut nu vill inte jag att min son ska växa upp i.
13-19 är en sjukt svår ålder. Tyckte jag. Allt händer då.
Är det då så lämpligt att det är i denna tid man ska vara som mest disciplinerad och ansvarstagade för sina studier och sin framtid?

Jag är helt på det klara att det ska löna sig att vara duktig och att anstränga sig. Helt klart.
Men att det inte ska finnas andra chanser eller tid att tänka om, det är ju inte klokt.
Man kan inte ha ett sånt där hypad samhälle där individen försvinner bakom sina framgångar.
Usch och fy för hur det skulle se ut.

Nej, nu tappade jag tråden helt.
Men något som intresserar mig väldigt mycket.
Och ännu mer nu när jag själv sitter med en del av nästa generation som så småningom ska ut och leva.
Får nog ta mig en rejäl funderare på om jag ska lämna mina sida av politiken som jag har varit på sen jag var 13, och istället hoppa över till den andra.
Det tar emot lika mycket som det lockar.



<3

...meeen vafan då! Vi var hungriga, what to do? Ingen av oss orkade laga mat idag
och dessutom har vi inte hunnit handla hem något sen vi kom tidigare idag.
Så det blev donken. Men hur lite sånt har det inte blivit när vi levt på landet!?
okej, det känns bättre! :P

Jimmy ligger och pluggar, Henke tittar tv och jag nördar nätet. Helt okej :)
Jag känner dock att jag är supertrött...Nu har jag verkligen inte känt igen mig den senaste tiden.
Det kan bara innebära att det är inte förrens nu jag börjar känna av graviditeten.
Den senaste veckan har inneburit huvudvärk, trötthet, värk, dålig sömn och en massa känslor!
Men jag har väl inte fattat att jag är gravid, för jag har gått och blivit irriterad på mig själv.
Som att jag helt saknar befogenhet att klaga. Men så är jag ju gravid.
Vilket säkert innebär samma som vid mens. Man känner sig helt dålig, men fattar aldrig.
Herregud. Orka. haha. Sen så fort man kommer på orsaken känns allt mycket bättre!

Jag måste nog inse att jag är gravid. Jag gör allvarligt talat inte det. Med handen på hjärtat.
Jag kan inte förstå. Jag har vårt barn i magen. Jag ska föda inom två månader. WHAT!?
Hur ska detta gå? haha. Det kommer bara komma upp för mig när jag ser honom där mellan benen.
Det gör inte mig någonting, det ökar ju själva spänningen lite :P Ellerhur?
Jag har hur som rätt att klaga lite. Och nu skriver jag till mig själv.
Ingen annan har ju förväntat sig något annat, förutom jag själv. Jag har inte kopplat ihop
dessa obekvämligheter med graviditeten. Nej, jag är kanske inte värst smart.

En salig jävla blandning har det varit. Bara den senaste veckan.
En god kompott av dålig sömn, ångest och huvudvärk har det varit.
Jag är glad att jag sluppit det tills nu :) Vafan ca 10 veckor till är väl inget?
Nej, det kan jag inte klaga på. Inget att oroa sig för.
Jävligt skönt att jag sluppit allt det där andra med foglossning och allt vad det heter!
Men det är väl typiskt mig, jag kan väl i princip ligga sönderstyckad
men ändå bara känna av hur jag mår psyksikt. Är jag ledsen nu, eller? hm.. haha.
Nej, men ni fattar!

Oj, vad jag pratar på! Pratar? skriver. Men i alla fall. Nu ska jag komma ihåg det här.
Jag är gravid. Jag är gravid. Jag är gravid.
Hoppas inte att det väller in massa nya läsare just ikväll...
Jag är inte knäpp, JAG ÄR GRAVID!!!



Sov nu så gott!

/<3

Känner att jag är skyldig att skriva ett inlägg,
folk undrar såklart vad som hänt.

Imorse vaknade jag av att Jimmy kom upp
och bad mig att inte få panik.
Mamma hade varit med i en bilolycka.

Jag fick såklart panik.

Jonas hade pratat med mamma i telefon
när hon plötsligt skrek och sen försvann.
Jimmy gick upp til mig.
Och Jonas åkte iväg för att hitta henne.

Sen gick det ett tag utan några nyheter.
Vi fick bara vänta.

Jag visste att hon förmodligen var vid medvetandet,
för Jonas hade blivit uppringd av en lastbildschaufför
som var på platsen.
Mer hann han inte säga innan han snabbt åkte iväg.
Vad jag inte visste då,
var att mamma själv hade stoppat honom,
för att få hjälp.

Hon åkte ambulans till hälsocentralen,
eftersom hon hade kunnat prata och gå.
Väl där klämde och kände dom.
Allt såg bra ut. Förutom ett stort jack i huvudet.

Mamma ringde upp mig. Min lilla mamma.
Det var det absolut finaste samtalet i hela mitt liv.
Hon kunde prata. Hon lät nästan som vanligt.
Hon levde.
Hon mådde bra.

Dom beslutade att ta henne till sjukhuset i Östersund.
Men dom blev försenade.
En trafikolycka med en omkommen, bara en mil ifrån,
hade blockerat vägen.
Men dom kom fram.
Hon undersöktes och dom sydde ihop jacket.
15 stygn.

Det har varit den värsta men också den bästa dagen i mitt liv.
Den tacksamhet och lycka jag kände när jag fick veta att
min mamma levde och kunde prata, går inte att beskriva.
Det betydde allt. Betyder allt.

Nu är hon hemma och hon mår bra.
Min lilla mamma.
Värst just nu är nog alla känslorna.

Hon hade kommit farande i en skarp kurva.
Pratat med Jonas i headset.
Fått sladd på isen som låg på vägen.
Hon voltade ett varv med bilen.
Hade hon kört fortare hade det förmodligen gått fruktansvärt illa.
Bilen landade på rätt sida och hon kunde snabbt ta sig ut.

Tänk om hon kört fortare?
Tänk om det hade kommit en annan bil farande mot henne?
Tänk om hon åkt ner i vattnet?
Men nej, jag ska inte tänka om.
För det bev inget om. Det blev såhär.
För tänk,
vilken jävla tur hon hade.
Från en sekund, till en annan.
Jag är så jävla tacksam och glad för allt jag har.

Nu är det snart dags att sova, känner jag.
Jimmy är såklart extra pigg.
Vi har sen första början alltid tajmat så bra.
Jävligt irriterande för den som är pigg, alltså oftast jag!
Men idag är det lite synd om Jimpa.

Ja, vad mer?
Kan inte beskriva i ord hur mycket jag längtar hem till vår lägenhet.
Nu är det nära, så då längtar man alltid extra intensivt.
Likadant med graviditeten.
Nu är det nära, och nu orkar jag knappt vänta längre!
Om exakt 3 veckor får vi tillbaka vår lägenhet.
Om exakt 11 veckor är det beräknat förlossningsdatum.
Så tiden går ju! :) Vilket bara är fördelaktigt i dessa fall!

Den här graviditeten har varit så sjukt jäkla perfekt.
Jag har mått så sjukt bra och tiden har gått precis lagom fort.
Klart jag har haft en del halsbränna, lite molande växtvärk...
men herregud! Lätt som en plätt, aldrig varit jobbigt. Än.
Men jag tror faktiskt inte jag är en sån som tycker detta är jobbigt.
Det kommer bli tyngre, bökigare och allt det där...
Men nej, jag är inte en sån som stör mig på det där.
Mer än att bli grinig av dålig sömn och min nacke.
Men å andra sidan har jag konstant värk i nacken,
som inte stör mig värst mycket längre.
Det finns andra saker som stör mig, som inte stör någon annan :P
Så perfekt är jag då inte! haha.

När vi kommer hem är det så mycket roligt att fixa med,
så rätt vad det är kommer jag bara ligga där och föda!
Sen är vi tre <3
Åh, men gud vad jag längtar.

Nu ska jag göra iordning mig!



God Natt

/<3

Jag och Jimmy satt och pratade lite.
Vi pratade om den senaste tiden.
Och kom fram till att vi är sjukt stolta över oss själva.
När vi fick reda på att vi skulle få barn, så bestämde vi oss för att satsa allt.
Helst utan att gå av på mitten under tiden.

Jag jobbade på McDonalds och Jimmy gick sista tiden i skolan.
Min morfar blev sämre i sin cancer och jag sa upp mig från jobbet.
Vi kämpade hit och dit för att få allt att gå runt så bra som möjligt.
Tillslut hade vi båda jobb till sommaren.
Jag jobbade varje vardag, var ledig varje helg.
Jimmy jobbade i stort sätt varje dag.
Upplägget var krävande men ändå ganska bra.
För jag var i det stadiet i graviditeten där jag var ganska så trött.
Så på helgerna sov jag.
Vi körde på som två maskiner.
Upp, iväg, hem, äta, sova, upp, iväg, hem...osv..
Sen när sommaren var påväg mot sitt slut fick vi tänka om.
Båda hade sommarjobb, utan chans till förlängning.
Ska vi orka hela jobbsökande-prcessen igen?
Att först söka 20 för att kanske få svar av en...
sen hoppas att man får komma på intervju...
och då kanske få ett jobb.
Som då med största sannolikhet skulle vara ett timjobb.
Ja, vi började...
Sökte ett par stycken. Men sen sa jag ifrån.
Jag började känna att;
"okej, jag är gravid. Jag vill hinna njuta, känna och vara glad ett tag"
Så vi pratade fram och tillbaka.
Vi har allt i linköping. Vi har hundarna.
Men vi har familj på andra ställen i landet.
Det tog lång tid innan vi kom fram till att det bästa kanske vore att flytta ett tag.
För mig kändes det som ett ganska tung beslut.
Faan, skulle vi inte klara det här på hemmaplan?
Men när vi sen började väga för och nackdelar så verkade det inte så dumt iaf.
Så jag ringde mamma.
Och såklart fick vi komma upp.
Då brast det för mig. Jag grät ett tag.
Av lättnad.
Och efter det förstog jag att det här är det bästa för oss.
Annars kommer jag bryta ihop
och jag och Jimmy kommer inte stå ut med varandra längre.
Då blev beslutet betydligt lättare.

Så vi började om.
Kollade ifall det ens fanns möjlighet att genomföra.
Hyra ut lägenhet osv.
Det gick snabbt.
Nästan 15 stycken hörde av sig.
Sen skrev vi kontrakt och påbörjade packa ner hemmet.

Innan vi skulle upp ville vi hälsa på familjen här nere.
Viktigast var mormor och morfar.
Med tanke på morfars tillståd
och med tanke på att vi inte visste eller vet
hurvida lillen i magen vill komma ut kring jul eller inte...
Så vi åkte ner en vecka. Hjälpte dom med huset och bara myste.

Sen har det blivit en del rundor.
Fram och tillbaka.
Men det kom som en chock när vi sumerade det idag.
Hur mycket vi har farit och under vilka omständigheter.
Vi har inte, under hela tiden, tyckt att farandet har varit jobbigt.
Eller krångligt eller påfrestande.
Och då är jag gravid, vi har två hundar och såvidare...
Inte saker som underlättar.
En graviditet i sig brukar räcka för ett förhållande...
Och sen den första, med oro och allt som är nytt.
Men det har verkligen inte stört mig.
Jag har hunnit njuta till max.
Hunnit känna hit och dit,
och kanske framförallt vänja mig vid tanken att vi ska bli föräldrar.

Det är en del kvar.
Men det är småskit.
Egentligen inte.
Men känslomässigt är det småskit. För mig. För Jimmy. För oss.
För vi klarar allt. Verkligen.
Det handlar ju om hur man tar sig igenom saker och ting.
Och det har absolut inte varit problemfritt.
Jag har varit trött, tjurig och grinig emellanåt.
Vi har bråkat och gråtit.
Men, vi är nöjda med allt vi gjort.
Och framförallt känner vi att har gjort allt.
ALLT. Verkligen allt vi kan.
Och det fortsätter vi att göra.
Och drivkraften är att det ska vara lugn och ro när lillen kommer.
Det ska vara den bästa tiden i vårt liv.
Ingen stress eller press.
Vi vill ta det nu, i den mån det går.
Press och stress kommer komma i andra former i alla fall.
Men jag vill inte stressa över pengar eller liknande
när vi är nyblivna föräldrar.

Jag vill kunna känna ett lugn och en trygghet, som jag inte gjort på det senaste året.
Det har varit en period i livet där allt har hänt på en gång.
När jag blev gravid började det vända.
Jag blev så glad.
Det kändes som något nytt och kul skulle komma in i mitt liv och röra om i grytan!
Det kändes som att livet skulle bli helt annorlunda, vilket behövdes.
Jag var helt inställd på det nya livet.
Och längtade som bara den.
Men, jag trodde jag hade mer koll ...
för när jag fick veta att jag hade en son i magen så fick jag panik.
Kanske den panik eller chock som dom flesta får när dom får reda på att dom väntar barn.
Men inte jag.

Jag satt i väntrummet intill det andra ultraljudet och sa till Jimmy
" Är det en kille, Jimmy, så måste du ge mig tid. För jag vet inte hur man gör."

Inne hos barnmorskan.
- Om du kan se vad det är får du gärna säga...
- Jag säger om jag är 99% säker.
- mm...
- Allt ser jättefint ut. Här är hjärtat och...mm..det är en pojk..
- va..
- aaah, vi ska få en son, Amanda!
- ser du att det är en kille?
- ja, här kan du se!

Jag började gråta.
Av glädje. Och panik.
Gud nej, fan...jag kan inte. Jag vet inte. Hur ska jag göra???
Ska jag klara det här? Hur är man mamma till en son?
Jag blev helt chockad.
Men jag blev glad.
Såhär i efterhand vet jag bara att jag var så rädd.

Jag ringde till alla och sa att det var en kille.
Sen så gick jag och Jimmy på stan och skulle handla några första kläder till vår son.
För att jag skulle fatta bättre.
Men vi blev osams.
Inte över det.
Inte över nått.
Jag behövde bara få ur mig allt tror jag.
Jag blev sur för att jag tyckte att Jimmy tittade på en tjej.
aa, helt förvirrat.
Så jag tog bussen till jobbet. Jag skulle jobba.

Sen efter ett tag gick jag in på toaletten och smsade till Jimmy.
"Jag älskar dig. Och jag älskar vår son. Jag är bara så jävla rädd"
Han förstod ju.
Han skrev
"Jag förstår dig. Ingen förväntar sig att du ska känna något annat.
Jag vet att du älskar honom. Vi klarar allt"

Nästa morgon när jag vaknade så var allt helt annorlunda.
Jag ville berätta för hela världen att vi skulle få en son!
En liten grabb. En mini Jimmy.
En mammas pojke.
Det kändes som en enorm gudagåva.
Och har gjort sen den dagen.

Det är magiskt vilket kraft han har gett oss.
Tack vare honom så är vi där vi är idag.
Oavsett om inte allt är klart i nuläget, så är vi så nära.
Så nära det som var så långt borta för inte alls länge sen.

Snart, snart är vi så redo.
Mer redo än någonsin.
På en bebis, på att bli en familj, på dig gubben.

Jag skriver den här bloggen för jag vill kunna titta tillbaka.
Och jag vill att du ska kunna titta tillbaka.
Läsa, se och förstå hur mycket vi kämpade för dig.
Och detta är bara början.
Jag kommer kämpa hela livet.
Och aldrig ge upp.

Jag är världens lyckligaste människa.
Och jag ska bli din bästa mamma.


Den första bilden. Första gången vi fick se dig! <3